Påsken har bringat mycket nöje.

Hade ju som jag skrev innan Fröken P med familj här under helgen.
Sen Said.
I går morses fick jag det mest underbara telefonsamtalet...
Maria är i Göteborg... *leeer*

Hon hade kommit på fredag natt och vart lördag med familjen.
Igår fick jag äntligen träffa henne.
Fattade det inte riktigt förräns vi började åka mot hennes föräldrar hem.
Då kom alla tårar. Helt ofattbart.

Självklart kom det ju en arme med tårar när jag fick träffat henne med.
Och som vanligt får den ena den andra till att gråta oxå.

Är såå svårt att acceptera det faktum att det inte är lika lätt att träffa henne- innan hade man ju kunnat träffas när som.
Nu blir det ju bara lite då och då.
Hur ska man kunna ta vara på den korta tid som man har tillsammans???