06:07

23/12-07 kl 06:07 kom våran älskade son ut.

Milton aka Milo Darius (?!) blir förmodligen namnet på vårat underverk

3375 gram och 48 cm lång.

Hade absolut ingen brådska till denna värld. Trots en massa värkar och sammandragningar visade han ingen som helst tendens till att vilja komma ut själv.

Åkte in första gången på fredag 21/12 - 07 kväll/natt, med 2½ till 3½ minuter mellan varje värk.
Genomgick en del undersökningar och fick stanna kvar tills närmare 04 på lördag morgon, då vi valde att åka hem för att sova då det inte hänt någonting på dom timmarna som vi tillbringat på förlossningen.

Fick medicinus att sova på och sova väl max 1½ timma hemma.
Dagen gick och värkarna var kvar, dock inte lika regelbundna som innan.
Försökte röra mig så gott det gick för att få igång allt.
Vid lunch på lördag blev det dags igen. Åkte in och hade på 8 timmar öppnat mig 4mm...
Värkarna blev bara kraftigare och kraftigare. Fick rådet att promenera runt på sjukhuset en stund för att få det att sätta igång.
Ca 1 timma senare kom vi tillbaka från promenaden och hade då öppnat mig drygt 1 cm till.
Började se slutet på tunneln. Gick sakta men säkert framåt.

Åkte hem igen och fortsatte att promenera runt i flera timmar. Värkarna höll på av och till, och kändes som att dom borde ha gjort susen.
Vid 21 tiden var jag så trött och ledsen , både fysiskt och mentalt utmattad att jag satt i tårar och kände att jag klarar inte mer. Hade sedan fredag sovit kanske 3 timmar.

Ringde in till förlossningen och förklarade läget.
Den bm som jag pratade med då visade klart och tydligt per telefon att hon egentligen inte tyckte att jag behövde komma in, Men sa dock att vi var välkomna endå.

Åkte in igen - 3dje gången gillt, eller vad säger man.
Väl där inne bad jag om att få samma bm som vi haft på fredagsnatten. Britta.
Står i korridoren med gråten i halsen och har precis genomgått en av värkarna när hon kommer ut från undersökningsrum.
Hon kommer fram till mig och Kamran och ger oss en kram, och säger att vi ska följe med henne så ska vi se hur långt vi kommit.

Väl inne i undersökningsrummet gör vi ctg och gynundersökning. Har fortfarande inte öppnat mig nåt mer.
Vi börjar diskutera sömnmedicin, morfin och annat så att jag ska få sova där.
Eftersom vattnet fortfarande inte gått efter lite mer än 24 timmar så frågar jag om möjligheten med att spräcka fostervattenshinnan.
Britta går iväg för att konsultera med läkaren och kommer tillbaka efter 10 min.
Dom godkänner en igångsättning, kan man väl kalla det.
Ryggbedövning först, sedan spräcker dom hinnorna när jag fått vila en stund och sedan ev värkstimulerande dropp i fall att värkarna avtar.

Vi börjar allt och jag får sovit. Mår hur bra som helst. Dom spräckte hinnorna och avvaktar till 4 snåret för att se om vi behöver värkmedlet. Vilket vi inte gör. Jag har mer värkar än innan, hårdare och oftare, och dom gör nytta.

Kl 06.07 kommer våran älskade son.
Efterlängtad och underbar.

En känsla som knappt går att beskriva.
Stannade på sjukhuset i dom 6 timmar som är måsten. Fick knotten undersökt och godkänd att åka hem.
Utmattade och dödströtta, men ååh så underbart det är att vara samlade och hemma.
Första julen i nya huset, med nya syskonet och en massa paket som redan är öppnade ;0)

Nu ska här bli julfrukost.