Backa branden.


Det är 10 år sedan branden på Backaplan där 63 ungdommar omkom.
Jag var 19 år gammal.
Tillbringade mitt höstlov med att hälsa på en vän i Bergen /Norge.
Minns det som igår.
En killkompis ringde till mig och berättade att det hade vart en brandkatastrof på Hisingen.
Mer än så visste han inte.

Vi följde nyheterna från Norge och "hoppades" på att kunna få lite mer information.
Det fick vi !
Men inte mycket.

Minns min tågresa hem från Bergen - 16 timmar på nålar.
Då hela kroppen skrek att nåt var fruktansvärt fel.

Hade min dagbok med mig och in i mellan mina sovpauser (mitt i natten) skrev jag en dikt utan att egentligen veta vad som hade hänt.
(Dagboken har tyvärr kommit bort under diverse flyttar dom senaste 10 åren.)

Jag läste min dikt för hela Katrinelundsgymnasiet på julavslutningen i Domkyrkan.
För att minnas dom som omkommit, och hedra våra skolkamrater som inte fått fortsätta sitt liv.

Mötet i Göteborg var hemskt.
Jag möttes av tidningsrubriker där barndomskamraters namn stod på framsidan.
Hela min värld sprack, och jag kommer inte ihåg hur lång tid man grät efteråt.

Alla tysta minuter, minnesgudstjänster, begravningar.
Försöka sköta skolan samtidigt som man hade sorg. Inte bara efter 1 person.

Att någon kunde göra så här.

_________________________________________________________

Av en olyckshändelse råkade vi slå på Kalla Fakta här för en stund sedan.
Och allt kom tillbaka.
Jag minns alla kvällar som man tillbringade med att bara sitta vid backaplan och gråta, undra varför och förbanna dom som gjort detta.
Efter 10 år borde man ha kommit över sorgen.

Jag är så glad att jag inte var med.
Om jag blir påverkade efter 10 år,
så vill jag inte ens veta hur dom överlevande mår i dag.