Vänner

Dom senaste åren är det många i våran umgängeskrets som valt att flytta från Göteborg/ Sverige.
Våra vänner är saknade av både mig och maken.

En av mina bästa vänninor valde för x antal år sedan att flytta utomlands, både för jobbs skull men oxå för kärleken.
Hela jag förstår henne, jag vet hur livet för oss/ henne såg ut här.
Men det gör inte saknade mindre. Bara för att man förstår.
Tidigare år har vi kunnat träffas iallefall 1 gång per år och på något sätt ställer kroppen/ hjärnan in sig på det året.
När det som nu gått lite mer än 1och ½ år sedan sist gör saknaden sig påmind.
Milton var inte många månader när vi sågs senast. Och nu finns Thea grisen med i bilden oxå...

Jag är nog en väldigt blödig person som vårdar minnen och kärleken till mina vänner.
Dom som finns i mitt liv är ju personer som jag ser som en förlängning av min familj.

Min älskade underbara Maria är en tjej som hjälp mig igenom mycket. Vi har tagit hand om varandra och stöttat varandra i vått och torrt.
Saknaden börjar nu att göra sig påmind och jag längtar något fruktansvärt efter henne.
Efter livet som vi hade då...

Men oxå efter att få leva våra liv tillsammans nu, Att kunna träffas på middagar hemma hos varandra. Att barnen får lära känna Moster Maria  eller kanske Tant Maria....
Hur gör ni för att komma över saknaden? Går den oxå i perioder? Eller är jag bara allmänt knas?!?

 ♥ Linda